http://imthesnok.blogg.se/

Tårar. Fina tårar. Tårar som är lyckliga. Vilken häftig känsla det är. Jag kan inte få dom att sluta trilla ner, dom liksom bara kommer.

Jag har aldrig någonsin känt såhär. Det är läskigt, fantastiskt, skrämmande och alldeles alldeles underbart.

Det känns som att jag har hittat hem. Precis så känns det. Allting har blivit ljust och jag ler inte längre bara med munnen, nu når det enda upp till ögonen.
Jag har aldrig rodnat förr. Nu rodnar jag mest hela tiden. Har aldrig varit speciellt blyg, men sen två månader tillbaka har jag varit så blyg att jag själv har blivit irriterad. Men det är fint. Så sjukt fint.

 

Det är helt magiskt hur snabbt allting kan förändras. Jag som alltid har haft svårt att lita på människor - har helt plötsligt inga problem alls att känna tillit. Jag som har haft svårt att våga känna fina känslor & må bra - mår helt plötsligt bra precis hela tiden.
Det är helt sjukt hur bra en annan människa kan få en att må. På så kort tid. Men samtidigt känns det som att jag känt honom hela mitt liv. Fantastiskt.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna förklara mina känslor. Det är så mycket lättare att beskriva när man mår dåligt. För nu känns det som att alla positiva ord i världen, på alla språk som finns, inte skulle räcka till. Jag behöver komma på nya ord. Nya färger. Nya förklaringar.

Det känns inte rättvist att säga att mitt hjärta slår extra slag vid tanken på honom. Att magen pirrar så hårt att det borde höras ut. Att jag ler så fort jag tänker på hans händer. På hans hår. På hans leende. På hans ögon. På hans kramar. På hans pussar. På hans lukt. På honom.
Det känns som en sådan underdrift att säga att jag är kär. För det är så mycket mer än så.

 

Jag som alltid har älskat att skriva, älskat att beskriva precis allt - känner plötsligt att det inte finns tillräckligt med ord. Bokstäver. Det jag känner är helt enkelt för starkt för att kunna sättas ord på. Kärlek.

Jag önskar att alla kunde få uppleva dessa känslor. Ja herregud. Jag har hittat hem.