http://imthesnok.blogg.se/

Att ett av livets alla skeden är döden vet vi alla om. Både barn och vuxna. Men endå blir man totalt knockad när det drabbar en själv. Någon som står en nära har lämnat livet. Någon som man sett upp till, älskat och beundrat finns inte längre.
Men är det verkligen sant? Jag kan för mitt liv inte tro på att allting bara tar slut, poff!
Nej, för mig finns det något mer. För mig finns det andar och väsen, människor som passerar förbi, osynligt, men för det inte oexisterande.
Andar som kommer för att hälsa på, för att se till att deras nära har det bra, för att ge lite styrka, lite mod.

Jag har alltid trott på livet på den andra sidan, har alltid varit fascinerad och samtidigt lite rädd. För mig har det varit en trygghet att veta att de mina som lämnat mig, oavsett människa eller djur, kommer för att titta till mig ibland.
Vissa gånger har jag kunnat bli arg och rädd, sagt högt rakt in i en vägg "Gå härifrån, du ger mig inget annat än rysningar!" Och många gånger har just dom kalla kårarna försvunnit när orden lämnat min mun.
Om inte det är ett tecken, så vet jag inte vad!

Jag önskar att en särskild person just nu skulle kunna få ett tecken av att allting inte tar slut när man tar sitt sista andetag. Att denna person skulle få känna precis som jag gör, när jag känner att någon är och hälsar på.
Kanske att en tavla vickar till eller en lätt vindpust på kinden.
Jag tror att han skulle behöva lite tro just nu <3