Löv & kyla
Jag vet inte om jag är sådär stark som jag skrev häromdagen..
Jag vet inte om jag kan njuta av höstens alla färger och kylan som svider i näsan när man andas in.
Jag försöker att bli bättre men blir motarbetad. Som att någon försöker testa mig.
Jag försöker att hålla emot, försöker att inte säga det högt ut, men någon hindrar mig.
jag åkte till kyrkogården. Kanske för att något inom mig har dött. Kanske för att någon har skurit ut en bit av mitt hjärta och det är dags för mig att begrava det.
Det är kallt ute. Mina fingrar gör lite ont och jag önskar att jag hade ett par vantar. Jag vill inte vara hemma. Jag har inget hem.
Orkar man börja om varenda år? Orkar man ta nya tag och försöka att se framtiden som något positivt?
Jag vet inte längre.
Jag vet ingenting...
Det ända jag vet är att det gör ont. Att min mage vänder sig och det känns som jag ska spy. Att jag står handfallen utan en plan, utan så mycket som en tillstymmelse av idé....
Jag saknar det som fanns en gång förr, och jag har kanske kämpat för mycket för att få det så igen..
