http://imthesnok.blogg.se/

Jaha, då blidde man gräsänka igen. Putte åkte nyss en sväng till repan och jag sitter här.
Jag har en liten tanke bakom detta inlägg. En tanke om att gå igenom livsomvälvande saker som har hänt.
Kanske kommer jag inte att skriva precis allt ordagrant, men för att själv kunna gå igenom det på något annat sätt än i huvudet, som för övrigt håller på att sprängas, så behöver jag skriva ner det.
Och varför skriver jag det på bloggen? Jo för att det är det säkraste sättet för att det inte ska försvinna.



2009, februari. Jag tog tabletter, inte för att avsluta mitt liv. Utan för att jag orkade inte bära allting själv. Jag behövde hjälp.
Den enda hjälpen jag fick var från min familj, vilket jag är oerhört tacksam över, medan sjukvården sa "så länge hon inte tog tabletterna samtidigt som alkohol är det ingen fara."

2009, juni. Jag träffade Patrik. Jag fann min plats i livet hos en annan människa och kände mig sedd, hörd och älskad.

2009, september. Jag levde tillsammans med en människa som ständigt hade ångest och panik. En människa som lider av en sjukdom, epilepsi. Jag har tidigare knappt vetat något om denna sjukdom, men kan idag nästan kalla mig för någon form av expert ;)
Att vara med om flera anfall, sitta brevid och vara maktlös, är fruktansvärt, men samtidigt makalöst otroligt, då all kärlek man känner för personen verkligen bubblar upp till ytan.
Vid ett anfall känns det som att personen ska tas ifrån en, men när han sedan vaknar för att vara helt okej, så är det som ett TEGELHUS lyfts från axlarna.
 
2009, augusti. Lakrits kom. Min bebis, mitt allt. Han hittade mig, valde mig. Och det var kärlek vid första ögonkastet.

2009, december. Jag tog sömntabletter. Denna gång för att avsluta mitt liv på riktigt. Dock visste jag nog innerst inne att det inte skulle gå, att jag skulle ångra mig efter ett antal tabletter.
Denna gång reagerade sjukvården, jag blev inlagd på psykakuten i några dagar. De värsta dagarna i mitt liv. Jag grät, skrek och hade sådan rädsla i kroppen att jag trodde att jag skulle dö utav den.
Jag fick inte ens gå UT och röka, för att jag var för självdestruktiv. Men - jag ångrade mig ju?
Efter några dagar fick jag komma hem igen.
Patrik hade gjort kycklingfilé & hasselbackspotatis då, som "välkomst middag", kärlek <3

2010, oktober. Samma dag som min 20 års fest skulle äga rum. Världens jävla mytoman förstörde en del av mitt hjärta. Hon ljög och rev upp sår som jag försökt laga sedan jag varit tillsammans med Freddie.
Sår som jag inte trodde att jag skulle få utav Patrik.
Som tur var, var allt hon sa lögner.

2010, oktober. 28 oktober för att vara exakt. Lakrits dog.
Jag och Amanda var på Fru Nilsson och kollade, Patrik skickade sms att jag skulle ringa och det gjorde jag. Jag hörde på en gång att något var fel. Han var arg, ledsen och jag kunde höra hur förvirrad han var.
Lakrits hade blivit påkörd. Min allra egna älskade bebis. Han hade lämnats på vägen av bilisten som körde, kanske hade han kunnat överlevt om han hade fått hjälp?

2011, januari. Vi skaffade kattunge, lilla Fisen som genast fick en enorm plats i våra hjärtan. Han blev en räddande ängel bland ångestnätter och hjärtesorg.

2011, maj. Jag fick uppleva en förlossning. Jag fick vara med när världens sötaste bebis kom ut till världen och det är en händelse jag ALDRIG kommer att glömma. Jag är evigt tacksam för detta, då jag har en känsla att jag själv aldrig kommer att få barn, plus att det bara var jävligt häftigt!

2011, september. Mitt liv vändes på snekant efter att ha fått veta något om en vän som jag trodde var en av mina närmaste samt en person som är mig närmast hjärtat.
Jag visste inte längre in eller ut och min dödslängtan blev större än någonsin. Trots detta valde jag att vända mitt liv till något positivt, jag insåg att allt händer av en mening och nu var det dags att bara tänka på sig själv.

2011, september. Jag flyttade ifrån Patrik ner på stan i en liten etta. Jag lämnade både sambo och katter och bosatte mig i någon form av "knarkarkvart". Detta vände jag till något positivt och målade om lägenheten, köpte lite nya prylar och fick en himla mysig bostad.

2011, oktober. Jag valde att avsluta mina studier på Språngbrädan. Att känna med hela hjärtat att jag var klar där, var ett stort steg.
Jag ångrar inte en minut av min tid där, då lärarna där fick mig att växa som individ.

2011, november. Julborden slog igång på allvar på mamma och pappas nya restaurang. Många arbetstimmar och ömmande fötter resulterade till att jag tappade den mesta kontakten med mina vänner och blev mer "hemmakär".

2012, januari. Jag blev heltidsanställd på föräldrarnas restaurang, Ninjas KÖK, som kallskänka samt bageriansvarig. Mitt liv började, på riktigt.

2012, februari. Patrik och jag flyttade ihop igen <3 Livet kändes på topp och inget, INGET, kunde stoppa mig nu!

2012, maj. Något hände. Kan inte skriva ner det. Få människor vet och fler ska det inte bli som får veta. Men tillsammans klarar man mycket mer än man tror och vad som ter sig här ifrån visar sig med tiden. Det viktigaste är att man är ärlig och står för det man gjort och inte gjort.
Att älska en människa är det största man kan göra, och man får ALDRIG släppa taget om någon som man vet är ens liv.

Vissa av dessa saker kanske inte verkar så stora, men för mig är dom enorma. Det som är allra störst är att jag har lärt mig något av alla dessa upplevelser. Jag har hatat livet, mig själv och andra, men just nu älskar jag livet, mig själv och dom i min omgivning.
Jag umgås inte längre med människor som drar ner mig eller behandlar mig som skit. Jag befinner mig istället i en omgivning som uppskattar mig och ger mig den kärlek jag förtjänar.
Jag lägger all energi och fokus på mitt arbete och mina kära.
Dock kämpar jag fortfarande med att komma bort från att vara så "hemmakär", då jag känner mig väldigt sviken av vissa människor, och inte riktigt vågar mig ut ännu.


.