Ångest
Jag har sådan ångest just nu. Eller jag vet inte om jag kan kalla det för ångest faktiskt.
Min kropp skakar och hjärtat bultar innanför bröstet. Tankarna far runt i huvudet & jag vet varken in eller ut.
Har god lust att packa en väska och åka hem till mamma & pappa. Stanna där en vecka och bara fundera.
Varför kommer alla tankar på kvällen när jag ska sova?
Varför bryter jag mot alla regler jag satt upp för mig själv?
Jag skulle ju sluta att bli illa behandlad... Det hade jag ju bestämt mig för. Jag hade ju klart & tydligt bestämt att det skulle vara slut på utnyttjandet, att hädanefter skulle du/ni få kämpa för mig. Men istället är det jag som ber om allt. Det är jag som ber om att bli sedd, ber om att bli uppskattad & älskad.
Så ska det väl ändå inte vara?
Eller lever alla människor så?
Är det kanske egentligen så att man aldrig ska få känna genuin lycka?
Att man ska få bli behandlad som en prinsessa - kanske inte varje dag, men just vid de tillfällen när det verkligen behövs?
Att någon ska lägga armen om en när man för en gångs skull berättar hur man mår?
Jag vet inte jag.
Kanske är jag allt för naiv och tror att allt ska bli bra? Dock är det ju verkligen inte så att jag inte kämpar för det...
Men ska det bara vara jag som kämpar?
