Jag kommer aldrig att våga
Jag kommer nog aldrig att våga skaffa barn. Är fullständigt livrädd att förlora en närstående. En bebis. En familjemedlem.
Hur vågar man skaffa barn när så mycket hemskt kan hända?
Jag önskar att alla mammor & pappor som är med om att förlora ett barn skulle slippa det. Jag kan inte för världen förstå det smärtan som dom känner.. Usch :(
Nej. Barn får helt enkelt vänta, om det ens blir några.. Jag är nog alldelens för rädd..
Rädslan för att något ska hända infinner sig direkt när stickan visar +, men samtidigt får man så väldigt mycket lyckokänslor också så dessa tar över. De första månaderna efter Max kom sov jag knappt på nätterna. Inte för att Max krånglade eller så utan för att jag hela tiden var tvungen att gå och se efter så han andades. När jag flyttade från Micke och Max fick eget rum här hemma vet jag inte hur många gånger jag vart in och petat på honom för att jag varken kunde höra eller se honom andas. Det höll jag på med nästan ända tills han var runt 10 månader. Och jag ångrade mig såklart varje gång jag petat på honom så han vaknade för det har ju inneburit en hel del sömnlösa nätter för min del! :) Nu har jag äntligen vant mig av med det. Men det är svårt att slå bort tankarna när man råkat tänka att man ska gå in och titta till honom bara för att han inte ynkat eller suckat på en timme :)
MEN, all den lycka och all kärlek jag känner för min lilla farbror väger ändå över rädslorna. Rädslan för att något ska hända honom kommer självklart aldrig försvinna och det räcker med ett sprucket ögonbryn eller en blåslagen panna för att mammahjärtat ska stanna några sekunder. Den intensiva rädslan jag känner när jag inser att han slår sig, hårt, har jag aldrig känt förr. Men inte heller den intensiva känslan av lycka och kärlek som slår mig så många fler gånger alla gånger han skrattar, busar, spexar, sitter i sin egen lilla värld och upptäcker och pillar med något. Eller när han kommer hem från Micke efter 3 dagar och man får världens finaste leende, en kram och en puss :)
