om din bil plötsligt går sönder
har en jobbig känsla i kroppen. det pirrar obehagligt, det kliar och sticks i hjärtat och alla lemmar. orkar inte med en till panikattack ikväll, inte nu snälla.
dom kommer med tätare mellanrum nu för tiden och det tar så mycket på krafterna. jag vet inte varför de kommer så tätt inpå varandra... förr var det mer sällan.
det värsta av allt är att inte få luft. om luften hade infunnit sig hade det varit lättare att hantera smärtan. men att känna hur halsen snörps ihop, hur lungorna spänner sig och hur tårkanalerna håller på att sprängas, det är fasiken inte roligt alltså!
och än - sedan många år tillbaka - har jag inte hittat ett "botemedel". det hjälper inte att prata, gråta eller skrika. det hjälper inte ens att skriva. förr kunde det få de dumma känslorna att släppa litegranna, men inte nu.
jag skakar i hela kroppen och fryser som att jag skulle ha en feber på 45 minus grader. kroppen är liksom som i chock. jaha, men hur kan jag då sitta här och skriva? tänker jag för mig själv. jävligt bra fråga zanna, faktiskt. där fick du till det. och jag vet inte. jag orkar inte hålla i en penna för att skriva på ett randigt papper, orkar inte leta runt i lägenhetens skrymslen och vrår för att hitta ett papper och en penna. så jag satte mig här.
jag saknar så mycket just nu. mitt liv känns liksom som på helspänn. jag saknar lilleman så jag skulle kunna sprätta upp området runt hjärtat och plocka ut det med en pincett, för mitt hjärta har varit så litet sedan har försvann.
jag saknar christian som helt enkelt skiter totalt i mig.
jag saknar emelie och är rädd för att hon ska flytta. det är det längsta vi någonsin har varit ifrån varandra.
jag saknar allt det gamla, allt det där dammiga som jag har så svårt att släppa. patrik har nog rätt i det han säger. att jag tror att "gå vidare" betyder - glömma bort.
fast innerst inne vet jag ju att det betyder något helt annat. men jag är så fruktansvärt rädd för att glömma bort. vill inte, är rädd att allt blir fel då. och vill man någonsin glömma? jag vill varken glömma bra eller dåliga saker. jag vill minnas, komma ihåg och växa som person. men just nu känns det som att jag bara krymper.
dom kommer med tätare mellanrum nu för tiden och det tar så mycket på krafterna. jag vet inte varför de kommer så tätt inpå varandra... förr var det mer sällan.
det värsta av allt är att inte få luft. om luften hade infunnit sig hade det varit lättare att hantera smärtan. men att känna hur halsen snörps ihop, hur lungorna spänner sig och hur tårkanalerna håller på att sprängas, det är fasiken inte roligt alltså!
och än - sedan många år tillbaka - har jag inte hittat ett "botemedel". det hjälper inte att prata, gråta eller skrika. det hjälper inte ens att skriva. förr kunde det få de dumma känslorna att släppa litegranna, men inte nu.
jag skakar i hela kroppen och fryser som att jag skulle ha en feber på 45 minus grader. kroppen är liksom som i chock. jaha, men hur kan jag då sitta här och skriva? tänker jag för mig själv. jävligt bra fråga zanna, faktiskt. där fick du till det. och jag vet inte. jag orkar inte hålla i en penna för att skriva på ett randigt papper, orkar inte leta runt i lägenhetens skrymslen och vrår för att hitta ett papper och en penna. så jag satte mig här.
jag saknar så mycket just nu. mitt liv känns liksom som på helspänn. jag saknar lilleman så jag skulle kunna sprätta upp området runt hjärtat och plocka ut det med en pincett, för mitt hjärta har varit så litet sedan har försvann.
jag saknar christian som helt enkelt skiter totalt i mig.
jag saknar emelie och är rädd för att hon ska flytta. det är det längsta vi någonsin har varit ifrån varandra.
jag saknar allt det gamla, allt det där dammiga som jag har så svårt att släppa. patrik har nog rätt i det han säger. att jag tror att "gå vidare" betyder - glömma bort.
fast innerst inne vet jag ju att det betyder något helt annat. men jag är så fruktansvärt rädd för att glömma bort. vill inte, är rädd att allt blir fel då. och vill man någonsin glömma? jag vill varken glömma bra eller dåliga saker. jag vill minnas, komma ihåg och växa som person. men just nu känns det som att jag bara krymper.
Kommentarer
Trackback
