http://imthesnok.blogg.se/

sen blir jag nerslagen. av mig själv. jag önskar att det kunde vara en stor kille på skolgården som knuffade omkull mig i en hög med hundbajs.. men istället är det jag som knuffar mig själv, och det är mycket svårare att hantera. jag blir rädd, drar mig undan, orkar inte le, vill gråta och gömma mig. känner mig jagad och iaktagen, lämna mig ifred. jag vill inte bli omtyckt, jag vill bli hatad. det är mycket lättare att ge tillbaka hat än att ge tillbaka kärlek.

jag längtar hem. men jag vet inte till vilket hem. saknar lukter som fortfarande sitter kvar i näsan efter flera år. jag saknar storvik - livet jag levde då. men jag skulle aldrig någonsin byta bort putte mot något sådant skitliv igen. trots att det var ett jävla pissliv jag levde då, är jag glad att jag gjorde det. jag är glad att jag fick känna lyckan av galna impulser, jag är glad att jag fick ligga en hel dag i sängen med en bakfylla som följde varje steg jag tog. och jag är glad att putte hittade mig. för han räddade mig liksom.

men trots att jag känner mig lycklig lottad i livet, är det något som fattas. något som gör ont. något som vill ut. det klöser och river inom mig och skriker åt mig att jag är kass. att jag suger. att jag inte kan någonting.

men endå vaknar jag varje morgon, kämpar mig upp ur sängen. tittar i spegeln och önskar att jag var någon annan, att för en dag slippa behöva känna hatkänslan mot mig själv. jag klistrar på leendet som efter några timmar börjar tyna bort. tar några andetag och klistrar på det igen.

jag vill le på riktigt. jag vill att mitt leende och mitt skratt ska vara trovärdigt.

och jag vill att du ska säga att du tror mig. att du förstår att jag mår dåligt. och att det är okej - det är okej att må dåligt om man är sjuk. jag vill inte höra att det inte är något fel på mig, för jag vet att det är det. jag känner det ju. att säga att jag inte har något fel är som att säga att jag inte har någon vänster arm.

jag önskar att någon kunde förstå mig. eller åtminstone finnas där.